Innan ni läser vill jag bara säga att jag tycker att den senaste tidens händelser är hemska. Men någonstans tycker jag att konsekvenserna är värre.

 

Vid 22:15 idag ringer jag min mamma och säger att jag ska springa hem från jobbet. Jag ville att hon skulle veta att jag sprang och efter hur länge hon borde börja oroa sig i fall jag inte hade hittat hem. Responsen jag fick från min mamma va "Jag gillar det inte, men spring försiktigt och jag väntar uppe på dig!"

 

Gillar det inte? Vadå gillar inte? Att jag springer hem själv? Till saken hör också att i dagens tidningar har man gått ut med bild och namn på tjejen som blev mördad på en springrunda i Väsby. Jag och en tjej på jobbet hade under kvällen diskuterat detta varpå hon sa till mig att hon numera är rädd att springa ute själv. Hon har slutat springa med musik i lurarna och springer inte längre sin vanliga runda i skogarna. Detta plus min mammas respons gjorde mig ärligt talat förbannad!

 

I detta samhälle där det talas DAGLIGEN om människors lika värden. Kille som tjej. Hetro som homo, bi, trans, svart, vit, grön, blå.....Ja ni vet. Det är ett stort ämne JAG VET och jag ska inte ta allt...utan fokusera på ämnet jag hatar mest. MÄN OCH KVINNOR!

 

Här har vi FI som slår högt och säger att kvinnor kan, är lika mycket värda. Många partier, människor, allmänheten tycker också att det inte ska vara någon skillnad i bemötandet kvinnor/män. Men är det sanningen? och nu pratar jag inte om lön och sånt. Utan jag pratar om den enkla saken att känna sig trygg. Jag undrar..Hur många killar känner sig rädda för att springa själva i skogen efter vad som har hänt i sommar? Hur många killar har blivit tillsagda av föräldrar och allmänheten att vara försiktiga nu när det har hänt sånna här hemskheter?

 

Tjejen på jobbet berättade om en killkompis som hade varit ute och sprungit i spåret med pannlampa (för att det hade börjat bli mörkt ute) och möter en tjej som blir livrädd och börjar skrika. Var på hans kommentar till händelsen är "asså va hemskt...jag kan liksom gå ut och springa och låta tankarna vandra. men det kan ju inte tjejer längre för de måste vara rädda"

 

ASSÅ VA?! NEJ! JAG VÄGRAR!!! Över min döda kropp! Jag vägrar låta detta skrämma mig BARA för att jag skulle råka vara tjej!

 

I sommar har två tjejer mist sitt liv på värsta tänkbara sätt vilket har satt landets tjejer i skräck. Överallt läser och hör jag om hur tjejer måste vara försiktiga vart de går och att de helst inte ska springa ute själva. För de kan ju bli mördade. De är ju tjejer och kan ju inte försvara sig själva. Bredvid de stora uppslagen om Lisa Holm och Väsby tjejen läser jag små spalter om killar i samma ålder bli mördade. (ja, även i Sverige) men ingenstans läser eller hör jag uppmaningar till grabbarna att de ska vara försiktiga ute i den stora världen. De är ju trots allt män och kan försvara sig själva....

 

Förra helgen pratade jag med en gammal klasskompis om just detta... Han frågade mig om jag var rädd.

jag- Nä det är jag inte.

han - Nä, men du har ju också den där "Rör du mig så dör du" vibben över dig och är från stockholm, det är ju värre för hon som kommer från någon liten stad i mitten av Sverige som inte har det.

 

FAST VARFÖR DÅ? Bara för att jag ALLTID har klassats som en pojkflicka och inte tänker låta någon gå över mig så är det ju klart att jag inte behöver vara rädd?! eller va?! och kommer man från någon annan stad än storstäderna bör man ju vara rädd. För ...varför då? då vet man inte bättre? eller va?

 

För att dra en parallell som man inte får dra, så tänker jag göra det i alla fall...

En person som blir överfallen på vägen till bussen kommer med största säkerhet vara väldigt rädd att gå den vägen till bussen igen. SÅ som samhället jobbar idag gör att en sådan händelse gör att ALLA SKA och BLIR rädda att gå till bussen. Men tänk om vi istället lät bli att stressa upp oss och istället försökte hjälpa personen som faktiskt har anledning att vara rädd, slippa vara rädd. Visa att det inte finns något att vara rädd för. Jag tror att vi skulle må och leva bättre av det.

 

Summa summarum av många flyktiga tankar överallt är: Jag är SJUKT LESS på att värderas som MESIGARE(?!) för att jag är tjej. Tjejer(och killar för den delen) Sträck på er och var ert vackra jag som ni är. TA HAND OM VARANDRA och hjälp varandra till att vara MINDRE rädda!

 

Varför ska överfallsmännen OCH kvinnorna vinna genom att vi alla ska bli rädda? DE kommer inte vinna över mig i alla fall. Jag tänker fortsätta springa. Springa för alla som inte kan. Springa utan att vara rädd med peppmusik i mina lurar! Finns det någon där ute som vill springa med mig för att ni inte vågar springa själva. Hör av er!

 

KRAM PÅ ER VÄRLDEN!

 

 

Nu kommer lite kvällsfilosofiska tankar...

Jag är ganska duktig på att klaga. Jag klagar ofta och mycket, men mina vänner som känner mig vet ofta hur mycket som ska sållas(vilket för er som ite känner mig lika väl borde få veta att det är ganska mycket). Kanske hör det till det yrke jag har valt och den sortens människor som rör sig där. Man känner efter väldigt mycket då det alltid ska vara så viktigt att vara nära sina känslor. Jag både hatar och älskar detta med mig själv, jag känner väldigt mycket och har ofta väldigt lätt till starka känslor. 

Ikväll/natt tror jag att jag blivit ratad av någon jag aldrig har träffat. EGENTLIGEN har jag nästintill redan ratat människan själv, men ikväll tror jag att det var jag som fick ta stöten. automatiskt så blir jag ledsen, arg och lite irriterad! Hur kan denna människa som aldrig mött mig rata mig? jag blir irriterad för att jag blir i lurad ett hopp som jag inte tror finns. men så mitt i min irritation så kommer jag på mig själv med att jag egentligen bara är tacksam över den tid vi pratade. Personen har helt utan vetskap om detta fått mig att kunna gå vidare och se livet på ett nytt sätt. Jag vill egentligen bara träffa personen och tacka för detta utan att förvänta mig någon vidare kontakt. Men känslomänniska som jag är så går jag automatiskt till att nästan börja tycka illa om människan som inte förstår vilken underbar människa jag är! 

Scenarion som dessa händer mig allt för ofta. En människa som gjort mig otroligt mycket gott begår ett/flera misstag och jag kan aldrig gå tillbaka till känslan av att känna tacksamhet av det fantastiska den gjorde för mig, utan kan bara känna mig irriterad och ledsen över det som förlorades. 

Jag är dålig på att berätta för människor i min allmänhet hur mycket de betyder för mig och tacka dom för allt de ändå ger mig. Jag tror att jag inte är ensam om detta, utan jag tror att vi alla är ganska dåliga på detta. Så vad säger vi cybervärlden, ska vi försöka bli bättre på att sprida glädje och vår tacksamhet till varandra? Det värsta är väl att man evetuellt får ett tack för något tillbaka. och det är väl inte så illa? Ha? Ska vi säga så? (som Penny Schulman skulle ha sagt!)

 

Allt går ju inte alltid som man vill....så precis när jag tänker mig att jag ska börja blogga igen så dör mitt nätverkskort...suck. MEN! nu sitter jag med en ny dator och inspiration till att dela livet med min nya pojkvän, cybervärlden! Denna vecka är jag hemma i Sollentuna och försöker komma i någon sorts ordning inför sommaren. Så jag har börjat packa upp, städa och rensa! Faktiskt ganska kul! Har ju alltid haft något för det här med att sortera och göra i ordning så detta är ett härligt veckoprojekt! Att skapa ordning i kaos! Love it!

 

När man inte kan hitta ord så får man hitta bilder. Helgen bjöd på nonstop "dansande" i Utopia och har lett till att energin ligger på minus. Trots dett har jag ändå lyckats göra allt på den där TRÅKIGA att-göra-listan. Söka jobb, mejla jobbet, boka biljetter! MEN jag har bokat biljetter till London! Nu är det dags att kasta sig ut i den stora poolen för att se om man har lärt sig något om att simma.... Jobb audition i London...vågar knappt tänka på det men vill göra det bara för att testa. Kanske inte har några jätteförväntningar men om man aldrig vågr hur ska man då veta? Jag tycker att vi människor är för dåliga generelt på att våga! Göra något för att man verkligen verkligen vill! Mer om vågandet en annan dag! Men bjuder iallafall på en bild på min läckra klass!

 

Jag har ett mål. Att om ett år ha lyckats få ett jobb inom kanske en av de svåraste brancher att komma in i....Musikal/show-Sverige.... Jag hoppas att genom detta försök till att ta upp bloggandet igen:

1. Känna att cybervärlden håller koll på mig och att jag känner att jag har något att bevisa för något/någon istället för bara mig själv!(Älskar mig själv lite för mycket och ger mig kanske lite för många ursäkter till att slappa)

2. Dokumetera min resa dit, att kunna gå tillbaka och se att det var en välvärd resa för mig själv! och att jag gjorde mitt bästa.

3. Börja skriva igen. Har egentligen alltid älskat att skriva men har som kommit av mig helt. Hade en lärare en gång som verkligen sa till mig att skriva mycket..och det hjälpte mycket med det mesta.

 

Så detta blir ett tappert försök tlll att våga mer egetligen! Jag hoppas för min egen del att jag håller det. Kanske kommer det till min  familj och vänners stora glädje tillochmed klipp och grejjor.

 

Hoppas att vi ses snart cybervärlden! Bjussar på en bild på mig och Sylvia från helgens invigning av utopia i Umeå! Ibland behöver världen lite mer tyll och fluff! 

 

 

 

Bilder på några få vackra människor som jag får spendera mina dagar med uppe i Umeå!

Livet är till för att njutas!

 

 

Man kan inte lyckas om man inte försöker. Jag har samlat många vuxenpoäng denna vecka och har dessutom försökt att göra saker som jag är lite rädd för. Vi hade brunch i måndags, jag och mina bästisar, då vi pratade om hur man alltid låsats veta allting hela tiden. Varför ska man vara expert på allt? Jag känner mig alltid så korkar och som att jag alltid bekräftar någon stereotyp när jag inte kan klara av något. Men kanske är det okej att ibland vara lite stereotyp. DEt kanske är okej för mig att tex inte veta allting om bilar. Men jag har tagit ett steg till att börja lära mig, och det är väl bra att man inte kan allt på en gång. Lyckan som uppstår när man lär sig något eller klarar av något på egen hand för första gången. Typ som att klara en bana på candy drush. Det är något som är bra att påminna sig själv om ibland när man känner att man har kört fast, att man faktiskt har kommit en bra bit på väg. Och det finns ingen anledning att sluta! REACH FOR THE STARS!

 

Bilder från brunchen(alla utom värdinnan Teresa) och till sist POCHERADE ÄGG, ett bevis på att man kan lära sig allt!!!

 

 

 

Dag tre i mitt nya liv och dag 2 här på bloggen. Ännu en dag av full rulle kanelbulle! Jag har tränat tränat tränat. 

Vi fick testa på SH'BAM! Fantastiskt kul men fruktansvärt jobbigt.  Har egentligen inte så mycket mer att säga om denna dag, mer än att livet är fantastiskt och det är skönt att vara på G igen! 

 

Här kommer en fin bild på klassen från SH'BAM passet!!!

Nu börjar jag mitt nya liv, igen!

 

Jag har bestämt mig för att dela med mig av vad jag gör om dagarna (i tron om att någon skall finna detta intressant) samt tvinga mig själv till att göra något bra varje dag så jag kan skryta om det här på bloggen. En annan anledning är att tiden här uppe i Umeå går så fantastiskt fort att jag måste dokumentera det på något sätt, så varför inte genom bloggen?

 

Just nu är jag på Musikalakademien i Umeå och hoppas på att bli musikalartist inom en snar framtid. Snacka om att uppfylla sin största dröm?! Jag har ju som sagt börjat mitt nya liv nu efter sportlovet. 

 

Mitt nya liv innebär:

• Återuppta morgonpromenaderna 06:30 med min bästis Viktoria!
• Lyssna/titta på en ny musikal varje vecka
• Gå och lägga sig i tid
• Inte slösa pengar på onyttigheter
• Fokusera
• Laga minst en ny maträtt varje vecka
• och en massa annat jag inte kan minnas just nu! 

Helt enkelt rycka sig lite i kragen! Härligt och skönt!

 

Idag har jag varit duktig. Har sjungit alla sångprogram, haft jazz och sång lektion, cyklat nästan 2 mil, steppat i 50 minuter och dansat i ytterligare 40 min. Jag har även gjort sång analysera på mina nya sånger!!!

 

För att fira detta med det nya livet samt göra en tjänst för Andrés som behövde skjuts in till dansen, så bröt jag och Bästa Crille ett av löftena. Medan Andrés dansade tog vi en fika på Underbara "Göteborg" och pratade om hur det ska bli när vi är STORA musikalartister!!! Livet mina vänner, serverat på ett silverfat!

 

Tjingepling, vi ses imorgon!!!! :)

 

Idag var danscenter här och sålde skor och kläder till oss. Jag köpte jazz-sneakers, teknik-skor, benvärmare, leggings och en balettdräkt. jag är helt förälskad i mina nya skor! Jag kommer sova med dom för resten av livet! Eller iallafall tills dess att jag får komma hem till min älskling. Vilket jag faktiskt gör imorgon!

Stockholm imorgon! Äntligen ska jag få sova med min älskling igen! :)

Puss och godnatt världen

Jag har börjat Show och musikal utbildningen på Markaryds folkhögskola. Ett jättespännande steg framåt mot min dröm om att en dag stå på en scen och kunna livnära mig på det. Det är jättekul att få dansa, sjunga, i framtiden(imorgon) spela teater och umgås med helt fantastiska människor hela dagarna. Alla delar samma dröm och finns samtidigt här och verkligen stöttar varandra. Atmosfären här på hela skolområdet är helt fantastisk.

Vi håller för tillfället på med vårat första projekt. Ett projekt som går ut på att presentera oss själva inför vår klass. Vi är indelade i två grupper och kommer om två veckor spela upp vårt projekt för varandra. Min grupps presentation kommer att börja med en film där alla säger en känsla som vi alla kände när vi började här. Jag har en tanke om min känsla av att jag är så beroende av att ha människor jag kan lita på runt omkring mig.. men jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Hjälp med ord någon?

Samtidigt som det är helt underbart, så kan jag inte ens beskriva en liten del av den extrema tomhets känsla jag känner. Jag har ännu en gång kastat mig ut någonstans helt främmande och lämnat min trygghet och klippa hemma. Det är första gången jag och Daniel kommer att vara borta från varandra i mer än 1 1/2 vecka, och det känns redan som en evighet. Han är mitt största stöd och det finns inga ord som kan beskriva hur trygg jag känner mig hos honom. Jag vill inte förlora den tryggheten....

Med enkel sammanfattning så har jag alltså påbörjat ett utav de bästa, men läskigaste åren i hela mitt liv.

En helt naturlig bild på dig och mig.

Ett år med bästaste! :)

Jag älskar dig

Ni betyder mest. Glöm mig inte.

JTD <3

Tanken OM är en tanke som förföljer mig vart jag än går. Jag vill kunna sluta tänka den, men det går inte. Vad hade hänt om...? Var hade jag varit då?

Jag har världens bästa liv. Jag bor sambo med världens bästa kille. Jag har de bästa vännerna runt om mig. Jag kan inte klaga på något. Bara på tanken OM........

ibland vill jag bara försvinna.....

T2C, T3D, U2, RT2, RT-yngre/äldre, SMIXEN