I tisdags på lägret så brast det för oss tjejer. Vi kunde inte sluta gråta. Ovissheten om hur det blir i höst har stört oss alla. Visst, jag åker till USA och kommer inte vara med i höst, men detta är ändå min "familj" det handlar om. Vissa av tjejerna har jag tränat med under nästan alla 10 år jag har tränat gymnastik, och killarna har jag lärt känna så bra nu att det känns som om jag har känt dem under typ lika lång tid. Jag tror liksom Jennie sa, att SMIXEN kommer aldrig att försvinna(och jag VET, eller iallafall hoppas, att iallafall tjejerna kommer att kämpa för att det skall bli så) och att vi troligtvis alltid kommer att ha varandra, men det är känslan av otrygghet om vad som sker i höst som har berört oss alla. Förut har vi alltid vetat att vi skulle komma till vår grupp och visste vilka människor som skulle dyka upp, nu är detta inte självklart längre. Några flyttar, några slutar, några byter grupp. Detta är en utifrån sett kanske inte sån stor förändring, men för oss är det det.
Känslan av att Jennie inte ens klarade av att se på oss utan att börja gråta, är en av de värsta känslor jag någonsin känt. Detta är för mig så stort att jag knappt kan sätta ord på det.
Jag gissar att min slutsats ändå blir, Gymnastiken har varit, är och kommer alltid att förbli mitt liv och människorna jag har delat detta med kommer för evigt att ha en mycket speciell plats i mitt hjärta.
Smixen, jag vet inte vad jag ska säga. Boken säger ganska mycket. Tack för att ni har låtit mig vara en del av er och för att ni har gjort detta år oförglömligt. JAG ÄLSKAR ER!