Ja, vad ska man säga? Hur ska man kunna förklara denna livsstil som inte lever eller levt den?
Under defileringen på finalen i SM så var jag nära på att börja gråta. Alla stod där rakryggade och lyssnade på nationalsången. Det var så mäktigt.
Ingen kan någonsin förstå det vi lever i! Den respekt man har för andra lag, lyckan man känner när man har klarat en övning, lyckan efter en lyckad tävling, deprissionen och frustrationen man har när det inte går, sammanhållningen, minnen, ja en massa saker.
Jag har testat en massa andra sporter, men INGEN har gett mig det som gymnastiken har gett mig. Gymnastiken är mitt liv, jag lever och andas det. Att få se dessa duktiga gymnaster gav mig verkligen hopp om framtiden! Varför sluta? Jag ska, liksom Maria sa idag, träna tills jag går sönder.

Detta fristående kan vara ett av de bästa, och detta lag också! De är väldigt respekterade ska ni veta!