Nu kommer lite kvällsfilosofiska tankar...

Jag är ganska duktig på att klaga. Jag klagar ofta och mycket, men mina vänner som känner mig vet ofta hur mycket som ska sållas(vilket för er som ite känner mig lika väl borde få veta att det är ganska mycket). Kanske hör det till det yrke jag har valt och den sortens människor som rör sig där. Man känner efter väldigt mycket då det alltid ska vara så viktigt att vara nära sina känslor. Jag både hatar och älskar detta med mig själv, jag känner väldigt mycket och har ofta väldigt lätt till starka känslor. 

Ikväll/natt tror jag att jag blivit ratad av någon jag aldrig har träffat. EGENTLIGEN har jag nästintill redan ratat människan själv, men ikväll tror jag att det var jag som fick ta stöten. automatiskt så blir jag ledsen, arg och lite irriterad! Hur kan denna människa som aldrig mött mig rata mig? jag blir irriterad för att jag blir i lurad ett hopp som jag inte tror finns. men så mitt i min irritation så kommer jag på mig själv med att jag egentligen bara är tacksam över den tid vi pratade. Personen har helt utan vetskap om detta fått mig att kunna gå vidare och se livet på ett nytt sätt. Jag vill egentligen bara träffa personen och tacka för detta utan att förvänta mig någon vidare kontakt. Men känslomänniska som jag är så går jag automatiskt till att nästan börja tycka illa om människan som inte förstår vilken underbar människa jag är! 

Scenarion som dessa händer mig allt för ofta. En människa som gjort mig otroligt mycket gott begår ett/flera misstag och jag kan aldrig gå tillbaka till känslan av att känna tacksamhet av det fantastiska den gjorde för mig, utan kan bara känna mig irriterad och ledsen över det som förlorades. 

Jag är dålig på att berätta för människor i min allmänhet hur mycket de betyder för mig och tacka dom för allt de ändå ger mig. Jag tror att jag inte är ensam om detta, utan jag tror att vi alla är ganska dåliga på detta. Så vad säger vi cybervärlden, ska vi försöka bli bättre på att sprida glädje och vår tacksamhet till varandra? Det värsta är väl att man evetuellt får ett tack för något tillbaka. och det är väl inte så illa? Ha? Ska vi säga så? (som Penny Schulman skulle ha sagt!)

 

Allt går ju inte alltid som man vill....så precis när jag tänker mig att jag ska börja blogga igen så dör mitt nätverkskort...suck. MEN! nu sitter jag med en ny dator och inspiration till att dela livet med min nya pojkvän, cybervärlden! Denna vecka är jag hemma i Sollentuna och försöker komma i någon sorts ordning inför sommaren. Så jag har börjat packa upp, städa och rensa! Faktiskt ganska kul! Har ju alltid haft något för det här med att sortera och göra i ordning så detta är ett härligt veckoprojekt! Att skapa ordning i kaos! Love it!