Känslan av att man lever ett patetiskt liv. Ingen kan egentligen komma iväg från faktumet att livet bara kretsar runt en själv. Och målet de felsta har i livet är att ha någon att dela livet med. Ha någon som senare kan bekräfta ens existens. Man låter sig gräva ner sig på botten av att man inte kan hitta Mr/Mrs Right, eller att man kanske inte kan få den människan. Man låter faktumet av att man har vänner och famlij som älskar en ligga i skymundan. Man låter omgivningen åka ofrivilligt åka med ner på ens resa mot botten. Kanske är det tillochmed så att vi söker efter olyckan för att se vilka som står vid ens sida och följer med ner till botten för att arbeta sig uppåt. Allt det här tycker jag personligen egentligen bara är skitsnack och slöseri med den lilla lilla tid vi ändå har att leva på denna planet. Man ska ta vara på var dag som kommer och var ny människa man träffar och sina vänner och familj som troget står vid sin sida(om det nu finns några sådanna). Jag skulle nästan vilja jämföra det med rökning. Det är slöseri med tid/pengar och man mår inte bättre av det.