Jag satt idag och tittade på det här sanningens ögonblick på 5an. Det går ut på att man ska svara på 19 frågor och berätta sanningen! Tjejen som satt där fick mer och mer panik för varje fråga som kom, och hennes anhöriga blev mer och mer berörda av frågorna. Det sägs att de enda människor man kan få höra sanningen av är barn och människor som är påverkade. Deprimerande men sant. Vi har blivit för rädda för att höra och berötta sanningen, att vi går runt och ljuger hela tiden. Lögnen har blivit något som hör till den dagliga rutinen.
Jag och en vän beslutade för ett tag sedan att vi endast skulle vara ärliga mot varandra. Sedan hände något och iallafall jag började ljuga. Men igår så kom sanningen fram iallafall.. Vad gör att vi blir så fega och inte vågar säga sanningen till människor som står oss nära? Är det människor som står en nära ska de kunna acceptera en för den man är, och inte det man ljuger ihop att man är. Sedan finns ju situationen då du ljuger för att kanske lindra smärtan för dig själv. Men smärtan kommer iallafall!
Jag ångrar inte det jag sa....