Kaffe. Trodde aldrig att jag skulle bli beroende. men Hej, Jag heter Johanna. Har levt i USA i drygt 2 veckor och får huvudvärk de dagar jag inte har druckit kaffe. Kanske är det bara inbillning. Men vad vet jag. Det är inte mycket jag vet dessa dagar. Vad kommer hända idag? Kommer jag kunna sova i natt? En sak vet jag, och det är att jag ofta tänker på fågelskådaren. blubb. Vet även att jag blir mer och mer grinig för att jag inte har några vänner. Så därför längtar jag nästan ihjäl mig till skolan börjar på tisdag. Backstage kursen kommer vara asrolig. läraren har lite CL-egenskaper! :D

Jag har seriöst drömt så sjukt mycket här. och det roliga är att när jag sedan har pratat med de människor som jag har drömt om så har de saker som hände i drömmen på något sätt hänt i verkliga livet också. Men ibland vet man ju vilka drömmar som på något sätt kan slå in och vissa som inte. Men men, det är ganska kul! :D

Nej jag har inte overgivit denna sida. Men jag kommer inte vara sa jatteaktiv har... AN! For an finns det inte sa roliga grejer att beratta. Det ar forst nu som jag inser att jag kommer vara borta ett helt ar. Det ar seriost jobbigt. Har gratit ett x antal ganger redan... vart ska detta sluta? Men jag tror att det kommer bli battre nar skolan borjar och jag far lite kompisar. 

Åker till USA nu, snart.  Så för er som har missar det så har jag en till blogg! DEt är en blogg som min släkt kommer läsa så det kommer vara lite redigerade historier där.. men men kanske värt ett besök?

Idag hade jag en sån där känsla som iallafall jah känner VÄLDIGT SÄLLAN. Känslan av att inget skulle kunna vara bättre än vad jag gör just nu. Jag kände det när jag nu på kvällen var på kräftskiva hos Krille. Jag hade STÖRT kul och vi hade bara jättemysigt. Sedan hör jag om vad andra har gjort då jag egentligen skulle ha velat vara med där, men den känslan kom aldrig utan kräftskivan var helt klart bäst. Tack gott folk! :)

Att sitta på bryggan med sina bästa vänner med 2 flaskor mousserande, live musik och mysig utsikt är något jag skulle kunna göra varje dag hela livet ut. Vet att ni båda behöver eller inte behöver prata, jag vet att inget jag säger hjälper för stunden. Jag önskar att jag kunde ta allt som gör ont, men jag kan inte göra annat än att finnas till om ni behöver en axel att gråta på. Och oberoende på om ni behövde prata och säga det vi sa, så behövde jag det. jag behöver er!

Det var en gång en pojke och en flicka. Pojken och flickan fattade snabbt intresse för varandra, men blygsamma som de var gjorde inte någon någonting åt det. Tiden gick. De pratade mer och mer på msn och sms. De märkte båda att det fanns något där. Men det tog för lång tid innan de två sågs igen så de lite av glömde bort varandra. När de sedan sågs igen var det som om tiden hade stått stilla. De pratade, flirtade osv och sedan pratade de länge in på småtimmarna i några veckor. Denna gång fattade verkligen flickan tycke för pojken och sa det till honom, men hon blev nekad. Det hade tagit för lång tid. Med ett sorgset hjärta fick då flickan försöka söka lyckan på annat håll. När de sedan träffades nästa gång var det än en gång som om tiden hade stått stilla. Denna gång var det pojken som fattade tycke men blev nekad av tjejen som hade hittat en annan pojke. Men ju mer hon tänkte på pojken så insåg hon hur mycket hon saknat honom och dumpade sin nya pojke och gick tillbaka, men då var det försent. Så här höll de på ett bra tag, gick om varandra. Det var en saga som inte lyckades få varken en början eller ett slut.
När de träffas är det som om tiden stått stilla, men där i mellan så lever de ett annat liv. Utifrån kan de verkas vara öppna och framåt med varandra. Men egentligen är det en skör historia. Försiktigt får man ta små steg framåt för att inte förstöra något som kanske ska bli något, eller inte ska bli.

Jag har upptäckt en sak. Nu mera är det faktiskt sällan som du faktiskt måste prata med människor live! Nu kan man få reda på allt om en person genom bloggar/facebook/bilddagboken osv. Jag erkänner själv att jag är uppkopplad på dessa tre sidor nästan dygnet runt för att få reda på vad folk i min omgivning gör. Men jag tycker att det är väldigt synd att det har blivit så. För att träffa människor i verkligheten och göra saker med dem istället är så sjukt mycket roligare. Önskar att jag kunde säga att jag skulle sluta hänga vid datorn så mycket..men jag tror dessvärre att det är för oundvikligt. jaja, vad ska man göra?! 

Det som inte får hända är ofta det som händer. Eller hur? Fast samtidigt säger man ju bättre sent än aldrig. Vilket kanske är bra det med. Tyvärr var det nu fel tidpunkt.. Tänk att en bit av papper kan vara så jobbigt att både titta på och läsa... jaja. Dags att ta tag i årorna och ro ut från dimman! Dags att stå på egna ben. vill inte säga det, men gör det iallafall. Tack.

Än en gång har jag fått en låt på hjärnan, och jag tror att den kanske försvinner om jag lägger upp den här. Det är värt ett försök iallafall. Än en gång är det från underbara Dreamgirls. Vad kan jag säga? Sjukt bra filmmusik!